Inbjudan till Hembygdsgasque

Lördagen den 9 oktober ordnas en efterlängtad Hembygdsgasque av Landskapsföreningen och Västgöta nation. Du får nu möjligeht att se de fina gardinerna och ridån som äntligen pryder vår vackra festsal.

Start kl 16 (precis).

Gasquen inleds med ett föredrag av Margareta Söderström, dotter till Sixten Bengtsson, allas vår ”Västgöta-Bengtsson”.  Margareta skildrar hans innehållsrika livsgärning och drar en och annan rolig historia. Föredraget hålls via länk från Kungälv, där Margareta bor, till  Stora salen på Västgöta nation, där en storbildsskärm är monterad.

Efter föredraget blir det middag,  installation av hedersledamöter (Maria Wold-Troell och Kenny Jonsson) m.m.

Pris: Trerätters middag, fördrink, vin/öl och snaps kostar 400:-,  detta oavsett om det är med eller utan alkohol. Ange om du vill ha alkoholfritt i anmälan. Och ange önskemål om specialkost.

Anmälan sänds till 4q@vastgotanation.se senast den 1 oktober.

Varmt välkommen till en rolig och oförglömlig afton!

Kenny Jonsson, ordförande  och  Emma Johansson  Första kurator

Rökstenen – östgötarnas svar på Sparlösastenen?

Nyligen publicerades en radikal nytolkning av världens mest kända forntida runsten, Rökstenen I Östergötland från c:a 800 e.v.t. (http://futhark-journal.com/rok/).  Tolkningen har gjorts av Per Holmberg, Bo Gräslund, Olof Sundqvist och Henrik Williams.  Rökstenen anses av många vara det mest gåtfulla runmonumentet vi har. Men alla Västgötar vet att  Sparlösastenen nog är äldre än Rök och ännu mer mystisk, och därtill täckt av fascinerande bilder. 

Sparlösastenen, källa Wikimedia Common
Rökstenen, källa Wikipedia

Nu vet vi mycket mer om runstenar

Det gäller åtminstone de personer som tog tillfället i akt och gick på föreläsningen fredag 21 februari och lyssnade på Henrik Williams utmärkt pedagogiska föreläsning om runskrift och runstenar, framför allt om Rökstenen och runstenar i Västergötland. Stora salen var mycket välfylld och publiken entusiastisk.

Henrik Williams har tillsammans med tre forskare suttit länge och grunnat över Rökstenens runor. Rökstenen är världens mest textrika runsten (c:a 760 tecken) , men den har ingen bild .

Att runorna är svåra att tyda  visste vi, och ingen har egentligen framlagt någon helt bergsäker tolkning. Länge trodde man att kung Teoderik den store figurerade, men det tror inte det nya forskarlaget, han var på något sätt litet för avsides. Efter tre månaders intensivt tänkande lade forskarna fram teorin att runinskripterna  i stället handlade om solen. 

Varför det är så svårt att tyda runskriften fick vi reda på: Dels fanns bara 16 tecken, och man hade samma tecken för alla vokalerna, skippade mellanrummen mellan ord och skrev aldrig samma tecken två gånger i rad (för att spara arbete?). Dessutom gjorde man gåtor/ chiffer av delar av texten, men dessa var ganska lättlösta. Även om vi skulle lyckas läsa allt på runstenen så har vi väldigt liten kännedom om människornas föreställningsvärld. Enligt forskarna återger texten hur fadern söker tröst i att den döde sonen, en framgångsrik härförare, har kallats till Oden för att kämpa vid hans sida i Ragnarök, slutstriden som följs av solens och ljusets återkomst. Innebörden är i linje med dåtidens fornnordiska mytologi. Då Rökstenen skapades under tidigt 800-tal fanns en utbredd fruktan bland människorna orsakad av  en rad förödande missväxtår och oförklarliga himlafenomen efter vulkanutbrott vars askmoln skymde solen. Detta  inträffade på 500-talet men e traderades fortfarande.

Glädjande nog fick vi höra mycket om Västergötlands runstenar också. Sveriges äldsta runsten finns i Noleby från 500-600-talet och den högsta finns i Levene (3,6m). I Västergötland finns många förkristna runstenar. Tjusigast av alla är ju Sparlösastenen med sina vackra bilder. Också dessa kan man tolka på olika sätt. Sparlösastenen är antagligen något äldre än Rökstenen. Huruvida de har något samband med varandra vet vi inte. Henrik Williams anser att Sparlösastenen verkligen förtjänar att forskas på, projekt är på gång.

De flesta runstenarna i Sverige står i Uppland, och de är oftast från kristen tid. Folk på den tiden var väldigt teologiskt kunniga vilket märks i texter och motiv.

Att vara runristare var förenat med hög status. Bara eliten hade råd att bekosta en runsten, en dyr stusmarkör. Runstenen var ofta också ett juridiskt dokument som berättade för omvärlden vem som nu var gårdens ägare. En runsten ställdes inte hemma på tunet, utan vid vägar eller vid överfarter, vad över vatten för att så många som möjligt skulle se den.

Texten var ofta ungefär densamma: X som ristade runorna till minne av den avlidna Y och bekostat av Z följt av välgångsönskan för Y:s själ. Både män och kvinnor fick stenar resta åt sig men det krävdes nog en man för att orka hugga runor och bilder. De stora stenarna restes nog i officiella sammanhang.

Efter en intressant frågestund och mingel fick vi en god sexa, som också var välbesökt. I allt en lyckad kväll i Landskapsföreningens regi tillsammans med nationen. Trivseln och sångarglädjen var, som alltid, påtaglig.

P.S.
Du har väl betalt medlemsavgiften för 2020?

Maria Wold-Troell

Prostinnan Wennerbergs pepparkakskransar – Lidköpingspepparkakan

Gunnar Wennerberg Sällskapet, Lidköping, lade ut följande recept på Facebook, troligen skrivet på reseskrivmaskin när det begav sig (?):

Prostinnan Sara Wennerberg, f. Klingstedt (1786 - 1875), målning av Brynolf Wennerberg d ä, ca 1850
Prostinnan Sara Wennerberg, f. Klingstedt (1786 – 1875), målning av Brynolf Wennerberg d ä, ca 1850

Farbror Gunnars Pepparkakskransar

Bakades alltid till julen. Troligen har gamla ”prostinnan” hittat på receptet.

  • 1 kg sirap
  • 425 g socker
  • 2 msk rivet pomeransskal
  • 1 msk ingefära
  • 1 msk kanel
  • 1 tsk nejlikor

Kokas upp, då det kallnat något ilägges 212 g smör. Upplöses. 6 ägg vispas med 1,5 dl grädde och röres i. 25 g pottaska (finns på apotek) och 2 tsk hjorthornssalt upplöses i 1/2 dl vatten.

Mjöl.
Rullas i längder, som viras om varandra. Skållad mandel ovanpå.
Rätt stora kringlor, betydligt större än vanliga kakor. 
Lycka till: 

Hälsningar från Gamla Herrn

Ja, dom här pepparkakskransarna, som var obligatoriska i min barndom, var faktiskt ganska goda. Men vilken massa sirap! Men det stämmer nog.
Man kan se på receptet att det är gammalt på mängduppgifter som 425 g och 212 g. Det är nämligen ”översatt” till moderna mått, möjligen av någon annan än prostinnan. I många gamla kokböcker har man helt enkelt räknat om skålpund till gram. Det tog ett tag innan dessa recept blev helt moderniserade.
Det här är också ett typiskt gammaldags recept som i t ex Gustava Björklunds kokbok, vilken finns på nätet. Den som har skrivit utgår från att den som bakar vet hur konsistensen ska vara och hur man umgås med olika produkter. Mjölmängden saknas helt! Därför har man inte en aning om hur stor sats det blir och om det verkligen är extremt mycket sirap i, som Gamla Herrn skriver.

Jag har läst en massa recept, för att se om jag hittade något liknande. Ja, på sätt och vis. Men ingenstans har jag sett ett pepparkaksrecept med både pottaska, hjorthornssalt och ägg. Så det är nog ganska unikt. Och jag har sökt både på tyska och svenska, för jag funderade på om det kunde handla om halvmjuka pepparkakor, s k Lebkuchen, som ofta innehåller pottaska.

Modifierat recept

Här kommer nu min lätt modifierade halvering av receptet, med kompletterande information. Även halva receptet är en väldig massa pepparkakor. Familjen Wennerberg måste ha varit väldigt förtjusta i dem.

När det gäller pomeransskal, så undrar jag om prostinnan hade tillgång till färska pomeranser, eller om det är någon som har moderniserat receptet. På den tiden såldes pomeransskal enbart torkade i bitar. Det finns fortfarande och det var faktiskt vad jag använde, eftersom de rivna, torkade skalen inte fanns i handeln den sommaren jag köpte just den förpackningen. Hela pomeransskal kokas i så fall mjuka. Sedan skrapar man bort det vita på undersidan och finhackar det gulbruna skalet.

När det gäller väldigt små mängder av kryddor, brukar jag fuska till med 1 ml = 1 g, alternativt lägger jag något mera på vågen, som inte reagerar på under 5 g. Pottaskan gick ju bra att väga.

Det blir knapriga kransar, i varje fall på det här sättet:

  • 500 g sirap
  • 210 g socker
  • 1 msk pomeransskal
  • 1/2 msk ingefära
  • 1/2 msk kanel
  • 1/2 tsk nejlikor
  • 100 g smör
  • 3 ägg
  • 0,75 dl grädde
  • 12 g pottaska
  • 1 tsk hjorthornssalt
  • ca 2 msk vatten
  • 900 g mjöl

Koka upp sirap, socker och kryddor. Blanda sedan ner smöret. När blandningen har svalnat ordentligt blandas ägg, lätt uppvispat med grädde, ner. Pottaska och hjorthornssalt, var för sig utrört i vatten blandas inte ner förrän blandningen har svalnat tillräckligt, för pottaska börjar arbeta vid 60°. Men om man väntar för länge med att blanda ner mjölet, blir degen för tung! Den här mängden blev bra. När degen kändes som pepparkaksdeg var det lagom.

Degar av den här sorten ska vila kallt, minst 1 dygn. Fördelen är också att man kan baka ut den litet i taget om man inte har flera timmar på sig.

Ta ut en liten bit deg i taget ur kylskåpet. Rulla långa ormar, så tunna som möjligt. Om de blir för tunna går de sönder. Degen har väldigt bra konsistens. Det behövs bara en aning mjöl till utbakningen.

Sno längderna om varandra. Börja vid mitten, det är lättast så. Skär de snodda längderna i 20 cm och kläm ihop dem till kransar. Lägg dem på bakplåtspapper på plåt. Sätt ugnen på 200°. Pottaska gör att kakor flyter ut, men det är inte så farligt med de här kransarna. Det får plats 12 kransar på en plåt.

Vispa upp ett ägg och pensla kransarna lätt, så att den flagade mandeln fastnar. Den behöver inte vara rostad innan. 10 minuter i mitten av ugnen i 200° blir perfekt för de knapriga kransarna.

Elisabet Claesson